Beskrivning
I övre Dalarna tillämpades förut ett så kallat realarvssystem. Förenklat innebär detta att när någon dog så ärvde alla barnen mark, lösöre och byggnader.
Motivering
I Övre Dalarna, som innefattar Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna, praktiserades långt fram i tiden en särskild arvsrätt som kallas för realarv. Med detta menas att all egendom, både jord och lösöre, fördelades mellan alla arvingar vid arvsskifte. Döttrar fick dock endast ärva hälften gentemot söner innan år 1845.
Genom realarvet skapades förutsättningar för en ganska stor befolkningstillväxt i området under framförallt 1600- och 1700-talen. Samtidigt kunde de flesta försörja sig som småbrukare utifrån sin arvslott, nyodling på skogsmark och en livlig byteshandel med ägoytor i ständig omarrondering. Man sysslade även med fäbodbruk, och från 1700-talet en rad bisysslor så som måleri och urmakeri. Syftet med detta mångbruk var troligen att kunna upprätthålla realarvssystemet när utrymmet för nyodling minskade.
Resultatet av realarvet blev ett förhållandevis egalitärt – det vill säga socialt och ekonomiskt jämlikt samhälle. Något som fortfarande är tydligt läsbart i Övre Dalarnas kulturlandskap, genom många och stora byar med gårdsklungor som vuxit över samma yta under flera hundra år. Gårdarna liknar varandra i både storlek och typ, med gråa och faluröda timmerhus som den minsta beståndsdelen. Timmerhuskulturen med månghussystem var perfekt till realarvssystemet, då den möjliggjorde en stor dynamik. Även husen räknades nämligen som lösöre och fördelades vid arvet.