Persona

Motivering

Den film av Bergman som stått sig allra bäst. Bergman på sitt allra briljantaste när han utforskar den symbiotiska relationen som uppstår mellan en skådespelerska som drabbats av ett sammanbrott och vägrar tala, och sjuksköterskan som vårdar henne i en lantlig stuga. Att försöka förklara filmen vore att förråda dess extraordinära komplexitet, men i grunden återvänder Bergman till två av sina favoritteman: svårigheten med äkta mänsklig kommunikation och konstens i grunden egocentriska natur. Här tystnar skådespelerskan mitt under en föreställning och vägrar därefter att utöva sin konst. Vi får aldrig veta exakt varför, men sammanhanget antyder att hon drar sig tillbaka av en känsla av otillräcklighet inför den moderna världens fasor. Inte en lätt film, men en oändligt givande.